Tobias Abenius

Jag råkade höra en tjej på vagnen idag som pratade med en kompis om sin kille. Hon var bekymrad över att hon antog en delpersonlighet hon kallade Emo-Emma istället för den hon ville vara Strong-Independent-Emma. Detta ställningstagande fick mig börja fundera över hur idealet i vårt samhälle i många kretsar verkar vara att vi ska vara just starka och självständiga och inte ha för djupa känslor. Det tycker jag är sorgligt då känslorna tillför viktiga dimensioner av vår värld.

Jag har själv haft många relationer med män där den känslomässiga dimensionen mer eller mindre uteblivit helt. Jag har även själv varit en sådan man, en så att säga känslomässigt stympad man, jag jobbar vidare på det. Jag tror att de flesta män måste bli mycket bättre att visa och odla sin mjuka sida. Kanske först och främst för att ha en mer givande relation med sin partner men även inom personalpolitiken och i samarbetet med andra överlag.

Som en föregående talare ser jag väldigt gärna att diskursen om den manliga könsrollen fortsätter att vidgas. Vi är alla ansvariga för att inte rädsla i form av fjoll-fobi rotar sig i våra sociala nätverk, i synnerhet att vi uppmuntrar till att våga visa känslor och att lära sig själv och andra att sätta ord på känslor. Jag tror nog att det finns mycket att hämta från genuslitteraturen som män kan ta till sig, själv är jag inte alls bevandrad inom den litteraturen, tyvärr.

Jag tror inte någon vill att det ska bli som i Aldous Huxley’s roman Brave New World där invånarna beskrivs som pneumatiska, i betydelsen luftfylld, vilket inte bara innebär pumpade bröst o dyl utan även en avsaknad av djup i det känslomässiga tänkandet, i båda könen. I bokens värld har sexualiteten plattats till i hög utsträckning och liknande exempel från vår egen värld är inte svåra att finna.

Vad gäller könsroller över huvud taget så börjar det såklart tidigt, med barnen.Min fru håller på att läsa boken 100 möjligheter Istället för 2 av Kristina Henkel och Marie Tomicic just nu och jag ser fram emot att göra det samma.

Kära blogg,

Denna veckan har jag börjat min pappaledighet på heltid. Sommaren fram tills nu har jag varit ledig tillsammans med mamma Britta men nu är det alltså jag som står för hela karusellen. Jag har lite grann byggt upp att det skulle vara läskigt på något sätt. Men nu när det verkligen är, så är det inte farligt alls. Än så länge så äter och sover han mest hela förmiddagarna — mamma kommer hem redan kl 15 — för att framåt eftermiddagen bli mer krävande. Ändå har jag inte ro att göra någonting, dels för att jag inte vill riskera att väcka honom ur hans skönhetssömn, dels för att jag tänker att han vaknar nog snart.

Maten går bra iaf, vi har provat x antal grönsaker och lite äpple och kalvfärs- och sås-kuberna ligger och väntar i frysen. Så, äter det gör han, mycket och gärna; frågan är om vi kan hålla igång amningen så länge till.

Semestern uppe i Örnsköldsvik och nere i Skåne har varit jättebra, mycket regn, men ändå. Mest har vi geocacheat men även träffat syskon, föräldrar och Joseph och Ewa. Sprungit en del har jag gjort, 5 km nästan varje dag, det är härligt! Nu känner jag det är dags att leta upp något gym med barnpassning..

Och det är härligt! Ett avbrott i det ständiga informationsflödet i form av studier som jag trycker in i huvudet. Tid med Pascal även när han är som gladast dvs på morgonen. Tid att vara ute i solen, eller.. vädret har varit osäkert idag.

Igår hann jag springa lite i Rudalen, det var skönt. Idag har vi handlat lampor; två fönster-droppar och en balkonglampa på Bauhaus och på Mio köpte vi en ny kökslampa och en fönsterlampa till soprummet. Soprummet heter det därför att det har stått minst 4 papperskassar med olika sorters skräp där sedan rummet slutade vara sovrum. Igår åkte vi till IKEA och köpte 4 stora backar man lätt kan slänga möget i istället; så nu har vi vår egen sopstation.

Påsken ska spenderas i Uppsala med svärfamiljen. På fredag åker vi med barnvagn, kattbur och packning med resten av Göteborgarna som ska på tåget. Jag åker hem med Ayla på tisdag och Britta stannar kvar tills på lördag. Då ska jag alltså vara från Pascal i 4 dagar! Det kommer svida i hjärtat – vi älskar honom mer och mer för varje dag. Nu accepterar man hans skrik och gnäll på ett annat sätt – det kommer ett fint leende då och då som skingrar de gråt-tunga molnen.. Idag kunde jag tom gå med honom i bärsele med måttlig insats att hålla hans humör över gnällgränsen.

Skype är installerat på Brittas laptop nu också, hon har ju webbkamera inbyggd i sin. Här finns alltså en chans att se underverket live